"Bye bye Amerikatt?"
De här två veckorna i re-match har gjort mig alldeles galen.
Första veckan var jag positiv och kände nu jävlar banne mig ta mig fan ska jag hitta en skitbra familj.
Att vara positiv är inte alltid så himla lätt, det börjar på topp och sakta sjunker neråt mot botten.
Och ja, jag känner att jag är på botten just nu.
Tack för kommentarerna, Coola Cola, Elli och Klyftan. Mycket uppvärmande tro mig!
Mina familjematchningar:
1.En familj från Connecticut med 3 barn. Rika krösusar som få, med feting pool och vattenfall, världens största hus. Det är dock något kusligt med Connecticut. Rikt och konservativt. Och slå näven i bordet, det visade sig att familjen var extremt konservativ även fast jag gillade familjen så stämde inte allt.
2.Ensamstående mamma från New Jersey med 3 barn från Italien. Extrem stödmani och 3 sidor om krav på au pairen. Hon ville att au pairen duschade varenda dag och jag skulle tydligen fungera mer som en hushållerska än ta hand om ungarna. Visst, jag skulle få lära mig att laga italiensk mat men nej tack.
3.En muslimsk familj med 4 barn från Texas utanför Dallas. Yee haa! Skulle lätt kunna tacka ja till Texas, på med cowboy hatt och rutig skjorta. Religion är intressant javisst, men dom var konservativa och jag känner mig inte redo till att komma till en familj som ber 5 gånger om dagen.
4.En familj från Chicago verkade asbra, två ungar. Men familjen tackade nej till mig.
5. En underbar familj från Boston, 15 minuter från city. 3 ungar, judar. Var hur goa som helst och jag kände hur det klickade direkt och deras värderingar stämde överens med mina 100%.
Men orkar jag, eller kanske framför allt, klarar jag av att ta hand om 3 små buskillar, vara organiserad som få och vill jobba på konstiga tider? Bestämde att jag skulle åka och träffa dom imorgon men då jag kände i mitt hjärta att jag inte kommer att fixa det så är det lika bra att köra med raka rör och vara ärlig.
Så jag ringde upp mamman och sa som jag kände och hon var så förstående och vi pratade ett tag.
Den där familjen var säkert en perfekt matchning men jag fick vara ärlig mot mig själv och säga att jag inte skulle klara av nivån då det är fulla muggar som gäller.
Så det verkar som att min vistelse här i USA börjar lida mot sitt slut. På måndag vet jag om jag kommer att få åka hem eller inte, och om jag får åka hem, vilket jag antagligen gör, så går mitt flyg på tisdag.
Detta känns extremt konstigt.
Känns som att allt är huller om buller och ibland undrar jag vem jag själv är.
Men jag känner att jag inte orkar med den här skiten längre, det här har tärt på mig en längre tid.
Gillar man inte en situation så får man ändra den och nu blev det så illa att jag gick ner mig totalt och tiden rann ut i hoppet om att hitta en ny familj.
Kommer allt verkligen att sluta så här? Nja, jag tror inte det.
Läste min vän Melonens status på FB som löd följande "Det du vill göra är uppenbart så gör något radikalt".
Nu hände något som jag inte trodde skulle hända, tillbaka till Svealand, landet falukorv.
Nu får jag börja smida på nästa plan, mitt nästa mål här i livet. Jag har mina aningar om vad det kan bli men man vet ju aldrig om något radikalt händer och ändrar mina planer.
Jag känner absolut att världen inte kommer att gå under för att jag kommer hem, hoppas för guds skull att inte mina nära och kära där hemma kommer att känna så heller:)
4 månader i amerikatt har lärt mig mycket på gott och ont.
Det jag vet är att jag inte ska tvinga mig själv att vara i ett land bara för att vara. Man ska trivas och vara lycklig och ha kul. Inte känna att man vill bort från stället.
Tack Bella min underbara svenska vän här i Massachusetts som tipsade mig om ny bra musik.
Just nu så klirrar det Hoffmaestro & Chraa med Highwayman, Young Dad och Desperado genom mina hörselgångar.
"Camilla på luffen"
Min nuvarande familj har hittat en ny au pair och ikväll blir jag "utslängd" ur mitt rum och får bo i Jolie's rum. Hur bra känns det? Inte så bra tack.
Jag tackade nej till en familj idag. Familjen i sig var säkert en fin och trevlig familj, men jag vill inte agera hushållerska.
Det är fett svårt att hitta en familj som passar och sen så vill jag inte ta en familj bara för att ta.
Då kanske jag känner efter ett tag att jag inte trivs och kommer i samma sits igen.
Agenturen, Cultural Care ger mig kasst samvete och dom får mig att känna mig så kräsen.
Men det ska ju vara en bra match, blir det ingen match så är jag hemma om en vecka från och med idag.
Det känns ju riktigt sjukt.
Jag vill verkligen vara kvar här i USA men hittar jag ingen familj så hittar jag ingen.
Jag är redo att antingen hitta en ny familj eller åka hem, väskorna är packade.
Känner mig som en alien i detta huset, en alien som får mat och får gå på toa och som har en nyckel till huset.
Imorse höll jag på att svimma, kan bero på att jag knappt kan sova och inte äter så bra.
Igår åt jag Ben&Jerry's glass, kaffe, kaffe, kaffe, en cola och ett glas juice.
Idag har jag ätit en redig frukost och även fast allt är så negativt så känner jag en gnutta positivitet.
Angel, en mamma som bor här i området har bjudit mig över för att kolla på American Idol ikväll. Hon är så go och hon har erbjudit mig att få bo där om det skulle kännas jobbigt här.
Sen vill jag inte direkt känna mig som en luffare som bor i sin resväska.
Jag får ta mig igenom den här situationen även fast den suger balle.
Hörde att dom har sågat ner all skog hemma hos pappa, blev så ledsen när jag hörde det.
"Bitterfittan på andra sidan Atlanten"
Känns som att jag sörjer, min kropp är helt jävla nere och min skalle känns helt slut. Som att jag har varit vaken veckor i sträck.
Har inte somnat innan halv 3 någon dag på kanske två veckor och det tar typ knäcken på mig, har typ inte käkat så jävla bra heller, inte superdåligt men ingen dietist skulle rekommendera det direkt.
Inte att jag INTE vill äta, men jag har tappat matlusten, men det är lungan, tack vare underhudsfettet så överlever jag.
Jag tror ärligt talat att jag skulle överleva länge om någon slängde ut mig i en skog utan mat, bara jag och mitt underbara fett.
Bon Iver är så mysig och sjunger Re: Stacks för mig. Helt underbar musik i mina öron. Jag får en slags flashback när jag lyssnar på hans musik. En tillbakablick då jag ligger i ett perfekt hett bad, dricker gott vitt vin t ex Gloria, massor av tända ljus och avrundar med en bra film och sakta men säkert ser min kropp förvandlats till ett gigantiskt russin.
Det är total avslappning för mig och efter att ha jobbat en hel dag, oavsett bra eller dålig, så finns det kanske inget skönare än att avsluta kvällen så.
Nu lirar Bon lite Flume och härnäst blir det lite Blood Bank. Fleet Foxes är inte fel heller.
Jag får fan rycka upp mig lite asså. Ta mig i kragen, slå mig själv på käften, köra en dunderlåt och studsa lite upp och ner och spela luftgitarr, skratta åt mig själv för att jag då skulle se så jävla töntig ut och börja gråta för att jag är så jävla patetisk för att jag behöver göra så för att bli glad när jag egentligen är en stor fet negativ kaka.
Har haft lite erbjudanden på familjer men magkänslan har sagt nej. Jag ska lyssna på mig själv och göra det som hjärtat känner. Fett djup låter jag nu men det är det absolut viktigaste för mig nu.
En familj i Boston som hade två tvillingardöttrar på 1 år samt en handikappad son på 6 (som har en egen nanny).
En överviktig typisk amerikan vid namn Scott som jag träffade på häromdagen, i bastun på gymmet, hade någon gammal vän som letade efter en ny familj.
Så sjukt att man träffar på någon i en bastu på ett gym i den här mikroskopiska staden. Hur ofta händer det?
Han var visserligen asskön, alla amerikanare är sköna och är jäkligt bra på att presentera sig och snacka.
Vissa gör det på ett bra sätt, andra är bra på att snacka och kan låta falska.
Fyllde även år i tisdags. Min födelsedag kändes som ett skämt men jag är så glad för alla som har sagt grattis, det betyder väldigt mycket för mig:)
Jag Bella och Laura stack till Patriots Place, slog oss ner på en Italiensk restaurang och drack gott och åt mat.
Inte direkt någon höjdare och trots att jag ville ha en well done stek så blev den blodig.
Kött är inte gött när det är rött, "Camilla's rimstuga".
Blev matchad med en familj från Connecticut och direkt kände jag blä. Det är något med den staten som gör mig illamående. Tänker på hemmafruar, kristendom och allmänt tråkiga människor.
Gav det en chans och jag pratade med mamman. Visst hon var jättetrevlig och även så pratade jag med en tidigare au pair också. Hon pratade bara bra om familjen.
Blev väldigt positiv av samtalen och jag kände YES, det hör kan verkligen fungera.
Fett najs hus med pool och vattenfall och andra bra grejer som fick mig att känna som att jag bor i ett ruckel.
Idag så beställde mamman tågbiljett för mig dit ner då dom skulle visa mig runt och lära känna familjen, när hon hade beställt biljetten tog jag upp det där med piercing och direkt så sa hon att hon inte gillar det samt så frågade hon om jag kunde ta ur den.
Visst, jag skrev i ansökan att jag kunde tänka mig det, men det är inte någon säkerhet och ja, jag har ändrat mig.
Nu känner jag att jag är den jag är, vill jag ha ett smycke i läppen så är det upp till mig.
Ärligt och rakt på sak så sa jag det till henne. Och då kom det fram att det är extremt konservativt i staden som dom bor i och att det skulle ge dåliga influenser på hennes barn.
Sorry, men jag är den jag är och hur jag vill se ut bestämmer jag.
En frisyr ändrar mig inte som person, en tröja ändrar mig inte heller och i detta fallet så ändrar inte en piercing mig heller. Jag känner mig bara mer komplett.
Hon ringde tillbaka till mig efter en halvtimma och frågadé om jag kunde gå med på att ta ur den och jag sa nej, då frågade hon om jag kunde ta ur den under veckan och sätta i den under helgen. NO FUCKING WAY!
Hon sa att ibland så får man faktiskt offra saker för ett jobb, jag har gjort det och under tiden då jag bytte piercing på Coop kände jag mig som en annan person.
Jag vill fan vara mig själv och det med basta!
Vi bestämde oss att vi inte är någon match, hon kan ju hitta någon nördig tråkig au pair som saknar personlighet och stil. Jag vet att jag inte är tråkig, synd bara att alla familjer är trista här.
Lauras familj dock är den bästa. Om jag skulle bli återfödd här och nu så skulle jag lätt välja familjen Cutone.
Nu har jag skrivit alldeles för mycket, hur kul är det att lyssna på en bitterfitta på andra sidan atlanten?
Imorgon ska jag vara spontan och göra något skoj.
Vad det blir har jag ingen aning om men jag ska se till att det blir något ballt.
"Ett gott nytt år?"
Ett gott nytt år? Nja, ett nytt år visserligen men gott vet jag inte om jag kan hålla med om.
Visst var det trevligt nyår hos Laura med hennes värdfamilj och deras polare. Riktigt sköna men sådär ett tag efter tolvslaget vad jag vet så var det kanske inte riktigt så trevligt.
Vaknade upp att ambulansmän är runt omkring mig och rummet är proppat med människor.
Vaknade sedan upp på sjukhuset med dropp i armen och sedan vaknade jag upp en gång till och då är jag i en cat scan(eller hur det nu stavas). En sån där röntgen som kollar hjärnan.
Det är så att tydligen så slog jag i huvudet ganska så rejält men det var ingen fara med hjärnan min förutom att den känns extremt tom. Förvånad att dom inte sa något om det :)
Japp det var mitt nyår. En av läkarna sa att jag är i gruppen "de snälla påverkade" och visst det glädjer mig. Så jag inte är en av dom som är skogstokiga.
Läkarna var super snälla och sköna som fan och jag döpte tydligen en till spiderman för han hade exakt likadan röst som Tobey Mcguire i just spindelmannen, en annan döpte jag till Marge Simpson.
Tydligen så hade jag dragit en massa skämt och sagt en massa konstiga saker som var uppskattat.
Alltid skönt att höra att man inte är ett psycho...
Det var kallt som fan kom jag ihåg och för att beskriva hur kallt det var så hade jag sagt att det är "Titanic cold".
Kalla mig för alkis, idiot eller vad ni nu vill. Jag är inte någon idiot, råkade bara dricka lite för mycket och på det slå i huvudet. Kan hända alla men det händer typ bara mig att jag åker in till sjukhuset, ha ha.
Jag mår bra nu men jag har inte ätit på 2 dagar, ska åka och äta en chicken ceasar sallad.
Hoppas att den stannar kvar i magen bara.
Sen sa jag även till min värdfamilj att jag vill byta familj, eller bara Joe. Så svårt att förklara hur man känner när man är fett nervös. Jag började stalka mig och kunde knappt prata. Lätt att bli missförstådd när man inte riktigt kan prata ordentligt, säga fel ord och så.
Men nu är det sagt och det känns bra fast jag hatar att jag känner mig så "skyldig". Ska verkligen inte känna mig så men nu gör jag det.
Ja det var lite action på nyår, slå det om ni kan?
