.camilla & hennes Amerikatt.

Stämningen inom mig är som att det är någon som har dött. Jag känner mig helt nedstämd och negativa tankar överväller mig och positiva tankar är lika med noll.
Känns som att jag sörjer, min kropp är helt jävla nere och min skalle känns helt slut. Som att jag har varit vaken veckor i sträck.
Har inte somnat innan halv 3 någon dag på kanske två veckor och det tar typ knäcken på mig, har typ inte käkat så jävla bra heller, inte superdåligt men ingen dietist skulle rekommendera det direkt.
Inte att jag INTE vill äta, men jag har tappat matlusten, men det är lungan, tack vare underhudsfettet så överlever jag.
Jag tror ärligt talat att jag skulle överleva länge om någon slängde ut mig i en skog utan mat, bara jag och mitt underbara fett.

Bon Iver är så mysig och sjunger Re: Stacks för mig. Helt underbar musik i mina öron. Jag får en slags flashback när jag lyssnar på hans musik. En tillbakablick då jag ligger i ett perfekt hett bad, dricker gott vitt vin t ex Gloria, massor av tända ljus och avrundar med en bra film och sakta men säkert ser min kropp förvandlats till ett gigantiskt russin.
Det är total avslappning för mig och efter att ha jobbat en hel dag, oavsett bra eller dålig, så finns det kanske inget skönare än att avsluta kvällen så.

Nu lirar Bon lite Flume och härnäst blir det lite Blood Bank. Fleet Foxes är inte fel heller.
Jag får fan rycka upp mig lite asså. Ta mig i kragen, slå mig själv på käften, köra en dunderlåt och studsa lite upp och ner och spela luftgitarr, skratta åt mig själv för att jag då skulle se så jävla töntig ut och börja gråta för att jag är så jävla patetisk för att jag behöver göra så för att bli glad när jag egentligen är en stor fet negativ kaka.

Har haft lite erbjudanden på familjer men magkänslan har sagt nej. Jag ska lyssna på mig själv och göra det som hjärtat känner. Fett djup låter jag nu men det är det absolut viktigaste för mig nu.
En familj i Boston som hade två tvillingardöttrar på 1 år samt en handikappad son på 6 (som har en egen nanny).

En överviktig typisk amerikan vid namn Scott som jag träffade på häromdagen, i bastun på gymmet, hade någon gammal vän som letade efter en ny familj.
Så sjukt att man träffar på någon i en bastu på ett gym i den här mikroskopiska staden. Hur ofta händer det?
Han var visserligen asskön, alla amerikanare är sköna och är jäkligt bra på att presentera sig och snacka.
Vissa gör det på ett bra sätt, andra är bra på att snacka och kan låta falska.

Fyllde även år i tisdags. Min födelsedag kändes som ett skämt men jag är så glad för alla som har sagt grattis, det betyder väldigt mycket för mig:)
Jag Bella och Laura stack till Patriots Place, slog oss ner på en Italiensk restaurang och drack gott och åt mat.
Inte direkt någon höjdare och trots att jag ville ha en well done stek så blev den blodig.
Kött är inte gött när det är rött, "Camilla's rimstuga".

Blev matchad med en familj från Connecticut och direkt kände jag blä. Det är något med den staten som gör mig illamående. Tänker på hemmafruar, kristendom och allmänt tråkiga människor.
Gav det en chans och jag pratade med mamman. Visst hon var jättetrevlig och även så pratade jag med en tidigare au pair också. Hon pratade bara bra om familjen.
Blev väldigt positiv av samtalen och jag kände YES, det hör kan verkligen fungera.
Fett najs hus med pool och vattenfall och andra bra grejer som fick mig att känna som att jag bor i ett ruckel.

Idag så beställde mamman tågbiljett för mig dit ner då dom skulle visa mig runt och lära känna familjen, när hon hade beställt biljetten tog jag upp det där med piercing och direkt så sa hon att hon inte gillar det samt så frågade hon om jag kunde ta ur den.
Visst, jag skrev i ansökan att jag kunde tänka mig det, men det är inte någon säkerhet och ja, jag har ändrat mig.
Nu känner jag att jag är den jag är, vill jag ha ett smycke i läppen så är det upp till mig.
Ärligt och rakt på sak så sa jag det till henne. Och då kom det fram att det är extremt konservativt i staden som dom bor i och att det skulle ge dåliga influenser på hennes barn.
Sorry, men jag är den jag är och hur jag vill se ut bestämmer jag.
En frisyr ändrar mig inte som person, en tröja ändrar mig inte heller och i detta fallet så ändrar inte en piercing mig heller. Jag känner mig bara mer komplett.
Hon ringde tillbaka till mig efter en halvtimma och frågadé om jag kunde gå med på att ta ur den och jag sa nej, då frågade hon om jag kunde ta ur den under veckan och sätta i den under helgen. NO FUCKING WAY!
Hon sa att ibland så får man faktiskt offra saker för ett jobb, jag har gjort det och under tiden då jag bytte piercing på Coop kände jag mig som en annan person.
Jag vill fan vara mig själv och det med basta!
Vi bestämde oss att vi inte är någon match, hon kan ju hitta någon nördig tråkig au pair som saknar personlighet och stil. Jag vet att jag inte är tråkig, synd bara att alla familjer är trista här.
Lauras familj dock är den bästa. Om jag skulle bli återfödd här och nu så skulle jag lätt välja familjen Cutone.

Nu har jag skrivit alldeles för mycket, hur kul är det att lyssna på en bitterfitta på andra sidan atlanten?
Imorgon ska jag vara spontan och göra något skoj.
Vad det blir har jag ingen aning om men jag ska se till att det blir något ballt.