.camilla & hennes Amerikatt.

De här två veckorna i re-match har gjort mig alldeles galen.
Första veckan var jag positiv och kände nu jävlar banne mig ta mig fan ska jag hitta en skitbra familj.
Att vara positiv är inte alltid så himla lätt, det börjar på topp och sakta sjunker neråt mot botten.
Och ja, jag känner att jag är på botten just nu.
Tack för kommentarerna, Coola Cola, Elli och Klyftan. Mycket uppvärmande tro mig!

Mina familjematchningar:
1.En familj från Connecticut med 3 barn. Rika krösusar som få, med feting pool och vattenfall, världens största hus. Det är dock något kusligt med Connecticut. Rikt och konservativt. Och slå näven i bordet, det visade sig att familjen var extremt konservativ även fast jag gillade familjen så stämde inte allt.

2.Ensamstående mamma från New Jersey med 3 barn från Italien. Extrem stödmani och 3 sidor om krav på au pairen. Hon ville att au pairen duschade varenda dag och jag skulle tydligen fungera mer som en hushållerska än ta hand om ungarna. Visst, jag skulle få lära mig att laga italiensk mat men nej tack.

3.En muslimsk familj med 4 barn från Texas utanför Dallas. Yee haa! Skulle lätt kunna tacka ja till Texas, på med cowboy hatt och rutig skjorta. Religion är intressant javisst, men dom var konservativa och jag känner mig inte redo till att komma till en familj som ber 5 gånger om dagen.

4.En familj från Chicago verkade asbra, två ungar. Men familjen tackade nej till mig.

5. En underbar familj från Boston, 15 minuter från city. 3 ungar, judar. Var hur goa som helst och jag kände hur det klickade direkt och deras värderingar stämde överens med mina 100%.
Men orkar jag, eller kanske framför allt, klarar jag av att ta hand om 3 små buskillar, vara organiserad som få och vill jobba på konstiga tider? Bestämde att jag skulle åka och träffa dom imorgon men då jag kände i mitt hjärta att jag inte kommer att fixa det så är det lika bra att köra med raka rör och vara ärlig.
Så jag ringde upp mamman och sa som jag kände och hon var så förstående och vi pratade ett tag.
Den där familjen var säkert en perfekt matchning men jag fick vara ärlig mot mig själv och säga att jag inte skulle klara av nivån då det är fulla muggar som gäller.

Så det verkar som att min vistelse här i USA börjar lida mot sitt slut. På måndag vet jag om jag kommer att få åka hem eller inte, och om jag får åka hem, vilket jag antagligen gör, så går mitt flyg på tisdag.
Detta känns extremt konstigt.
Känns som att allt är huller om buller och ibland undrar jag vem jag själv är.
Men jag känner att jag inte orkar med den här skiten längre, det här har tärt på mig en längre tid.
Gillar man inte en situation så får man ändra den och nu blev det så illa att jag gick ner mig totalt och tiden rann ut i hoppet om att hitta en ny familj.

Kommer allt verkligen att sluta så här? Nja, jag tror inte det.
Läste min vän Melonens status på FB som löd följande "Det du vill göra är uppenbart så gör något radikalt".
Nu hände något som jag inte trodde skulle hända, tillbaka till Svealand, landet falukorv.
Nu får jag börja smida på nästa plan, mitt nästa mål här i livet. Jag har mina aningar om vad det kan bli men man vet ju aldrig om något radikalt händer och ändrar mina planer.
Jag känner absolut att världen inte kommer att gå under för att jag kommer hem, hoppas för guds skull att inte mina nära och kära där hemma kommer att känna så heller:)

4 månader i amerikatt har lärt mig mycket på gott och ont.
Det jag vet är att jag inte ska tvinga mig själv att vara i ett land bara för att vara. Man ska trivas och vara lycklig och ha kul. Inte känna att man vill bort från stället.

Tack Bella min underbara svenska vän här i Massachusetts som tipsade mig om ny bra musik.
Just nu så klirrar det Hoffmaestro & Chraa med Highwayman, Young Dad och Desperado genom mina hörselgångar.